Fysiken lockar med struktur och facit

När jag var i tonåren hade jag siktet inställt på att bli psykolog; ambitionen var att förstå hur människor fungerar. Sedan upptäckte jag att man kan sikta högre än så, och lära sig hur hela universum fungerar istället. Så efter gymnasiet (och ett ”sabbatsår” som elevassistent på en högstadieskola, vilket visade sig vara totala motsatsen till sabbat) började jag studera fysik på universitetet. Fantastiskt! Så mycket kunskap om världen man kan få genom logisk slutledning! Psykoanalys och behaviorism framstod mer och mer som… obestämda i jämförelse.

Jag har aldrig varit särskilt road av – eller duktig på – laborationer och mätutrustning, så det var ganska självklart för mig att rikta in mig mot teoretisk fysik. När jag efter några år på grundutbildningen blev doktorand, började jag forska inom kvantfysik (eller närmare bestämt kondenserad materia), i projekt som syftade till att förstå en viss typ av kvantfysikaliskt system: en tvådimensionell elektrongas utsatt för starka magnetiska fält, som uppvisar konstiga egenskaper vid låga temperaturer. Fenomenet kallas fraktionell kvanthalleffekt.

Mitt arbete inkluderade en del programmering, med syfte att simulera systemets uppförande för ett fåtal partiklar. Men oftast handlade det om att sitta med papper och penna och klura ut sätt att förenkla och beskriva elektrongasen för olika effektiva växelverkningar mellan elektronerna. Det var lite som att pyssla med sudoku, fast man slängde sig med mer avancerade och imponerande termer. Testa att säga att du forskar om ’non-abelian fractional quasiparticles in one-dimensional optical lattices with non-convex interactions’ på en fest någon gång, och se vad som händer. (Vill du veta mer om forskningsprojekten kan du besöka www.fysik.su.su/~emma.)

Att doktorera innebär en unik möjlighet att lära sig forska samtidigt som man får fördjupa sina kunskaper genom att läsa kurser, samt (om man vill) testa att lära ut ämnet till andra. Forskning är spännande i sig, men när jag närmade mig disputationen hade jag insett att det jag helst av allt vill göra är att undervisa i fysik. Och det gör jag nu!

Att undervisa på grundutbildningen och på orienteringskurser är att uppleva den där första nyfikenheten och fascinationen igen. Forskning innebär ofta mycket arbete med att förstå detaljer – i grundkurserna lär man sig snarare se de bredare perspektiven, och i mötet med studenterna tvingas jag hela tiden hitta nya sätt att förklara, vilket också ökar min egen förståelse för ämnet. Som alla lärare känner till, är det bästa sättet att lära sig något att förklara det för någon annan 🙂

För mig handlar fysik fortfarande om att använda gärna enkla, logiska resonemang för att få så mycket kunskap om världen som möjligt. Är man lätt pedantisk (som jag råkar vara) är fysiken dessutom tillfredsställande i sin struktur och tydlighet; det finns ett facit på ett sätt som psykologin inte kommer i närheten av.

Emma-Wikberg

Share this post
  •  
  •  
  •  
  •